Furosemid

Furosemid är ett potent loopdiuretikum som verkar genom att hämma natriumchlorid-återabsorptionen i Henles loop i njuren. Detta leder till kraftigt ökad utsöndring av vatten, natrium, kalium och klor via urinen, vilket minskar vätskeansamlingar i kroppen.

När används furosemid?

Furosemid används i första hand vid ödem orsakade av hjärtsvikt, levercirrhos med ascites och njursjukdom. Det är också ett alternativ vid behandling av högt blodtryck, framför allt hos patienter med nedsatt njurfunktion, och vid hyperkalcemi. Vid akuta tillstånd, som lungödem vid svår hjärtsvikt, ges furosemid intravenöst för snabb effekt.

Hur snabbt verkar furosemid?

Oralt intagen furosemid ger ökad urinproduktion inom 30 till 60 minuter, med maximal effekt efter en till två timmar. Effekten kvarstår i fyra till sex timmar. Intravenös tillförsel ger effekt inom fem till tio minuter. Furosemid anses vara ett av de kraftfullaste diuretika som finns tillgängliga och används ofta när mildare vätskedrivande medel inte ger tillräcklig effekt.

Hur ska furosemid tas?

Furosemid intas vanligtvis på morgonen eller tidig eftermiddag för att undvika störande nattliga toalettbesök. Tabletten kan tas med eller utan mat. Vid doser som fördelas på två tillfällen bör den andra dosen tas senast på eftermiddagen. Det är viktigt att hålla sig till de doseringstider som läkaren ordinerat, eftersom felaktig timing kan störa sömnen och leda till dehydrering.

Dosering vid odem och hjärtsvikt

Startdosen för behandling av ödem vid hjärtsvikt är vanligen 20 till 40 mg dagligen. Dosen justeras gradvis utifrån patientens svar och elektrolytstatus. Vid otillräcklig effekt kan dosen ökas med 20 till 40 mg intervallvis. Höga doser, ibland upp till 250 mg eller mer per dag, kan krävas vid svår njursvikt. Underhållsdosen syftar till att upprätthålla vätskebalansen med minsta möjliga dos.

Regelbunden uppföljning

Under behandling med furosemid är regelbunden kontroll av elektrolyter, njurfunktion och blodtryck nödvändig. Kaliumsupplement eller kaliumsparande diuretika kan behövas för att motverka hypokalemi. Patienten bör rapportera symtom på elektrolytrubbning, som muskelkramper, hjärtklappning och yrsel, omedelbart till sin läkare.

Furosemid finns i tabletter om 20 mg, 40 mg och 80 mg. För behandling av ödem vid hjärtsvikt börjar vuxna vanligen med 20 till 40 mg dagligen; dosen kan ökas med 20 till 40 mg var sjätte till åttonde timme tills önskad effekt uppnås. Underhållsdosen är vanligtvis 20 till 40 mg dagligen eller varannan dag.

Vid njursvikt kan höga doser, upp till 1 till 2 g dagligen, behövas för adekvat effekt, och dosen bör titreras noggrant under övervakning. Högt blodtryck behandlas med 40 till 80 mg dagligen, ensamt eller i kombination med andra antihypertensiva. Tabletter intas helst på morgonen för att undvika nattliga toalettbesök. Vid kombination med andra diuretika bör dosen furosemid minskas för att undvika excessiv diures.

Vid nedsatt lever- och njurfunktion krävs tät övervakning av elektrolyter och vätskebalans. Intravenöst furosemid används vid akuta tillstånd som lungödem. Äldre patienter är mer känsliga för biverkningar och bör inledas med lägre doser.

Vanliga biverkningar

Furosemid orsakar ökad urinproduktion, vilket är den avsedda effekten, men kan också leda till uttorkning (dehydrering), yrsel och ortostatisk hypotoni (blodtrycksfall vid uppresning). Elektrolytförluster av kalium, natrium, magnesium och kalcium är vanliga och kräver regelbunden kontroll. Muskelkramper, trötthet och törst är vanliga symtom vid för hög dosering.

Allvarliga biverkningar

Svår hypokalemi kan orsaka hjärtrytmrubbningar, vilket är potentiellt livshotande, särskilt hos patienter som också tar digoxin. Höga doser intravenöst kan orsaka hörselnedsättning (ototoxicitet), framför allt vid snabb injektion eller kombination med aminoglykosidantibiotika. Svår dehydrering kan leda till njursvikt och blodpropp. Allergiska reaktioner, inklusive hudutslag och i sällsynta fall anafylaxi, förekommer.

Furosemid kan orsaka betydande elektrolytförluster, framför allt kalium och magnesium. Kontrollera elektrolytnivåerna regelbundet och komplettera med kalium vid behov. Undvik kombinationen med aminoglykosidantibiotika på grund av ökad risk för hörselskada. Var försiktig vid bilkörning och arbete på höjd på grund av risken för yrsel. Informera alltid din läkare om alla läkemedel du tar, inklusive receptfria preparat.

Furosemid är kontraindicerat vid anuri, det vill säga fullständig frånvaro av urinproduktion. Svår hypovolemi och dehydrering är kontraindikationer eftersom ytterligare vätskeförlust kan vara skadlig och förvärra patientens tillstånd.

Leverkoma och leverencefalopati är absoluta kontraindikationer, eftersom loopdiuretika kan förvärra tillståndet genom elektrolytrubbningar, framför allt hypokalemi. Känd överkänslighet mot furosemid, sulfonamider eller något hjälpämne utgör också en kontraindikation.

Furosemid ska inte ges till patienter med svår elektrolytbrist, särskilt hypokalemi och hyponatremi, innan korrektionen genomförts. Kombinationen med aminoglykosider ökar risken för ototoxicitet och bör undvikas. Hos prematura nyfödda och nyfödda bör furosemid användas med stor försiktighet på grund av njurarnas omognad och risk för nefrokalcinos.