Valsartan

Valsartan tillhör gruppen angiotensin II-receptorblockerare (ARB) och används i första hand för att behandla högt blodtryck, hjärtsvikt och för att skydda hjärtat efter hjärtinfarkt.

Läkmedlet verkar genom att blockera angiotensin II-receptorer i blodkarl och njurar, vilket gör att kärl vidgas, blodtrycket sänks och hjärtats arbetsbelastning minskar.

Verkningsmekanisim och indikationer

Angiotensin II är ett hormon som normalt orsakar kärlsammandragning och natriuresis.

När valsartan blockerar dess receptorer (ÅT1) sjunker blodtrycket utan den reflexmässiga hjärtrytmstegring som kan ses med andra läkemedel.

Utöver hypertoni används valsartan vid symptomatisk hjärtsvikt när ACE-hämmare inte tolereras, och efter akut myokardinfarkt med nedsatt vänsterkammarfunktion.

Jämförelse med ACE-hämmare

En viktig praktisk skillnad jämfört med ACE-hämmare är att valsartan sällan orsakar den torra irritationshosta som drabbar upp till tio procent av dem som tar ACE-hämmare.

Det gör valsartan till ett värdefullt alternativ för patienter som inte tolererar ACE-hämmare.

Blodtryckssänkande effekt inträder vanligtvis inom två veckor och när sitt maximum efter fyra till sex veckor.

Kardiovaskulärt skydd

Valsartan har i stora kliniska studier visat sig minska risken för kardiovaskulära komplikationer, inklusive stroke och hjärtinfarkt, hos hoglriskoatienter.

Det kombineras ofta med diuretika eller kalciumkanalsblockerare för additivt blodtrycksfall. Preparatetet har ett valbelagrat säkkerhetsprofil och tolereras i allmänhet väl vid långvarig användning.

Dosering och administrering

Valsartan tas en gång dagligen via munnen, med eller utan mat.

Svälj tabletten hel med ett glas vatten och försök ta den vid samma tidpunkt varje dag för att upprätthålla jämna plasmakoncentrationer.

Det spelar i sig ingen roll om du väljer morgon eller kväll, men konsekvens är avgörande för optimal blodtryckskontroll.

Upptitrering och dosanpassning

Under de första veckorna av behandlingen kan din läkare gradvis öka dosen för att uppnå målblodetrycket.

Startdosen vid hypertoni är 80 mg en gång dagligen, och dosen kan höjas till 160 mg eller 320 mg vid behov.

Vid hjärtsvikt påbörjas behandlingen med 40 mg två gånger dagligen och upptitreras försiktigt mot måldosen 160 mg två gånger dagligen beroende på tolerabilitet.

Äldre patienter behöver vanligtvis ingen dosjustering, men vid nedsatt njurfunktion kan anpassning vara nödvändig.

Glömda doser och avslut

Om du glömmer en dos, ta den så snart du kommer ihåg — så länge det inte är nära nästa doseringstillfälle. Är det snart dags för nästa dos, hoppa över den glömda och återgå till det vanliga schemat.

Ta aldrig dubbel dos. Avbryt aldrig behandlingen utan att rådgöra med din läkare, då ett plötsligt utsättande kan leda till att blodtrycket stiger snabbt.

Doseringen av valsartan varieras beroende på indikation och patientens individuella förhållanden.

Vid högt blodtryck (hypertoni) är startdosen 80 mg en gång dagligen. Dosen kan ökas till 160 mg eller 320 mg dagligen beroende på blodtryckssvar och tolerans.

Äldre patienter behöver vanligtvis ingen dosjustering.

Vid hjärtsvikt är startdosen 40 mg två gånger dagligen. Dosen upptitreras gradvis — vanligtvis dubbleras var två vecka om toleransen är god — mot måldosen 160 mg två gånger dagligen.

Vid akut hjärtinfarkt med nedsatt vänstersidans funktion påbörjas behandlingen med 20 mg två gånger dagligen så tidigt som 12 timmar efter infarkten.

Dosen upptitreras mot 160 mg två gånger dagligen under de följande veckorna.

Vid nedsatt njurfunktion (kreatininclearance under 10 ml/min) saknas tillräckliga data och försiktighet rekommenderas.

Vid mild till moderat lever- eller njursvikt behövs vanligtvis ingen dosjustering, men regelbunden uppföljning rekommenderas.

Vanliga biverkningar

De vanligaste biverkningarna av valsartan är yrsel och trötthet, särskilt i början av behandlingen när kroppen anpassar sig till det lägre blodtrycket.

Huvudvärk, illamående och ryggvärk förekommer också. Symtomatisk hypotension — ett kraftigt blodtrycksfall — kan uppstå, särskilt hos patienter med uttorkning eller hög salttomgangsdietes.

Hyperkalemi (förhöjt kalium) kan ses vid kombination med kaliumsparande läkemedel.

Allvarliga biverkningar

Angiooedem — svullnad av ansikte, läppar, tunga eller svalg — är en sällsynt men allvarlig reaktion som kräver omedelbar medicinsk vård.

Signifikant njurfunktionsnedsättning kan förekomma särskilt vid bilateral njurartärrstenos.

Kontakta omedelbart läkare vid svullnad i ansikte eller hals, svåra yrsel eller kraftig nedgång i urineringen.

Valsartan är strängt kontraindicerat under graviditet och ska avbrytas omedelbart om graviditet konstateras eller misstänks, då det kan orsaka allvarliga fosterskador, inklusive njursvikt och skallbensutvecklingsdefekter.

Regelbunden kontroll av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck rekommenderas under behandlingen.

Risken för hyperkalemi ökar vid samtidig användning av kaliumsparande diuretika, kaliumtillskott eller kaliumholdig saltersättning.

Informera alltid din läkare om njurartärrstenos, då valsartan kan försemra njurfunktionen i dessa fall. Undvik uttorkning och se till att dricka tillräckligt med vätska.

Valsartan är kontraindicerat vid känd överkänslighet mot valsartan eller något av hjälpämnena i beredningen.

Angiooedem i anamnesen relaterat till tidigare ARB- eller ACE-hämmarterapi utgöra en absolut kontraindikation på grund av risk för livshotande svullnad i luftvägarna.

Kombinationsbehandling med aliskiren är kontraindicerat hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (GFR under 60 ml/min), då denna kombination markant ökar risken för njursvikt, hyperkalemi och hypotension.

Gallvägsobstruktion och svår leverinsufficiens kontraindicerar valsartan på grund av förstorad exponering via reducerad clearance.

Valsartan är strickt kontraindicerat under graviditet, särskilt under andra och tredje trimestern. Behandling ska omedelbart avbrytas vid konstaterad eller misstänkt graviditet.

Amning rekommenderas inte under pågående valsartanbehandling då substansen kan utsöndras i modermjölk och påverka det diande barnet.