Indapamid

Indapamid är ett tiazidliknande diuretikum med både diuretisk och direkt karkvidgande verkan, använt för behandling av hypertoni.

Det är ett effektivt och väl tolererat förstahandsval vid hypertoni, särskilt hos patienter över 55 år och hos patienter med kardiovaskulär riskprofil.

Unik verkningsprofil

Till skillnad från konventionella tiaziddiuretika har indapamid en betydande direkt kärlvidgande komponent utöver den diuretiska effekten.

Vid den lägre blodtrycksdosen (1,5 mg depottablett) dominerar kärleffekten, och den diuretiska effekten är minimal. Kärlvidgningen sker delvis via hämning av kalciuminflöde i glatt muskelceller.

Detta gör att läkemedlet sänker blodtrycket utan de kraftiga saltförluster och vätskeomfördelningar som ses vid höga tiaziddoser.

Kardiovaskulärt skydd

I den stora HYVET-studien (Hypertension in the Very Elderly Trial) minskade indapamid 1,5 mg i kombination med perindopril stroke med 30 procent, hjärtsvikt med 64 procent och total dödlighet med 21 procent hos patienter över 80 år.

Resultaten etablerade indapamid som ett evidensbaserat förstahandsval vid hypertoni hos äldre.

Metabol profil

Indapamid har en gynnsammare metabol profil än konventionella tiazider och påverkar glukosmetabolism, lipidnivåer och urinsyra i mindre utsträckning.

Hypokalemi (lågt kalium) förekommer men är vanligtvis mild vid rekommenderade doser.

Indapamid tas som en tablett eller depottablett en gång dagligen på morgonen, med eller utan mat.

Daglig användning

Svälj tabletten hel med ett glas vatten vid samma tidpunkt varje dag för konsekvent blodtryckskontroll.

Depottabletten (1,5 mg) ska inte krossas, delas eller tuggas - den är speciellt formulerad för kontrollerad frisättning.

Intag på morgonen rekommenderas för att undvika nattliga toalettbesök till följd av den milda diuretiska effekten.

Uppföljning

Blodtrycket kontrolleras regelbundet, vanligtvis efter fyra till sex veckors behandling, för att utvärdera behandlingseffekten.

Elektrolyter (framför allt kalium och natrium) och njurfunktion (kreatinin, GFR) kontrolleras innan behandling startas och sedan regelbundet under pågående behandling, i synnerhet hos äldre patienter och de som tar digoxin.

Kombinationsbehandling

Indapamid kombineras ofta med ACE-hämmare (t.ex. perindopril) eller angiotensinreceptorblockerare (ARB) för additiv blodtryckseffekt och organskydd.

Kombinationspreparat som Coversyl Plus (perindopril/indapamid) förenklar behandlingen.

Indapamid finns i standardtabletter om 2,5 mg och depottabletter om 1,5 mg.

Hypertoni: Rekommenderad dos är 2,5 mg dagligen (standardtablett) eller 1,5 mg dagligen (depottablett).

Depottabletten ger jämnare plasmanivå och lika god blodtryckseffekt som standarddosen med lägre elektrolytpåverkan.

Maxdos: 2,5 mg dagligen - högre doser ger inte bättre blodtryckseffekt men ökar risken för biverkningar, särskilt hypokalemi.

Tabletten tas på morgonen med eller utan mat. Dosen titreras inte routinemässigt uppåt utan kombineras i stället med ett annat antihypertensivt läkemedel vid otillräcklig effekt.

Behandlingseffekten utvärderas med blodtrycksmätning efter fyra till sex veckors behandling.

Njurinsufficiens: Kontraindicerat vid svår njursvikt (GFR under 30 ml/min). Vid mild till måttlig njursvikt kan indapamid användas, men njurfunktionen bör kontrolleras tätare.

Äldre patienter: Ingen specifik dosjustering, men elektrolytbalansen (framför allt natrium och kalium) bör övervakas noggrannare då äldre är mer känsliga för hyponatremi och hypokalemi.

Serumkalium, natrium och kreatinin kontrolleras regelbundet under behandlingen.

Indapamid tolereras generellt väl, men elektrolytrubbningar är de mest kliniskt relevanta biverkningarna.

Vanliga biverkningar

Hypokalemi (lågt serumkalium) är den vanligaste metabola biverkan och kan orsaka trötthet, muskelkramper och hjärtarytmier vid uttalad hypokalemi.

Hyponatremi (lågt serumnatrium) förekommer och är viktigare hos äldre patienter. Yrsel, huvudvärk och trötthet rapporteras, liksom hudutslag.

Hyperurikemi och förhöjda urinsyranivåer kan förekomma, vilket kan provocera giktanfall hos predisponerade patienter.

Allvarliga biverkningar

Svår hyponatremi kan orsaka konfusion, kramper och i extrema fall koma - detta är särskilt relevant hos äldre och vid kombinationsbehandling med andra diuretika.

QT-förlängning är möjlig vid uttalt lågt kalium och bör uppmärksammas vid samtidig behandling med andra QT-förlängande läkemedel.

Allvarliga hudreaktioner (Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys) är mycket sällsynta men möjliga.

Kontrollera elektrolyter (kalium, natrium) och njurfunktion regelbuundet under behandlingen, särskilt hos äldre och vid kombinationsbehandling.

Var försiktig vid gikt - indapamid kan höja urinsyranivån och provocera giktanfall. Äldre patienter är mer känsliga för hyponatremi och kra tätare kontroll.

Kombinationen med litium är riskabel på grund av minskat renalt litiumclearance - undvik kombinationen eller monitoera litiumnivåer noga.

Indapamid är kontraindicerat hos patienter med känd okankanlighet mot indapamid, sulfonamider, tiaziddiuretika eller något hjälpämne.

Korsallergi med sulfonamider förekommer och är kliniskt relevant.

Svaar njursvikt (GFR under 30 ml/min) och anuri är kontraindikationer då tillräcklig diuretisk effekt saknas och ackumulering kan ske.

Svaar leversvikt och hepatisk encefalopati forbjoeder användning på grund av risk för försämring vid elektrolytrubbningar.

Refraktär hypokalemi (serumkalium under 3 mmol/L) och refraktär hyponatremi bör korrigeras innan behandling påbörjas.

Hyperkalcemi är en kontraindikation eftersom tiazidliknande diuretika ytterligare kan öka kalciumnivåerna.

Känd QT-förlängning (kongenitalt långa QT-syndromet) är en relativ kontraindikation på grund av kaliumsänkande effekt.

Graviditet är en kontraindikation för indapamid som antihypertensivt läkemedel, om inte alternativ saknas - diuretika minskar placentacirkulationen. Amning är kontraindicerat.

Kombinationen med litium ökar risken för litiumbetraktad toxicitet avsevärt på grund av minskat renalt litiumclearance och kräver antingen undvikande eller täta litiumnivåkontroller.